Som en följd av jobbet utomlands har jag fått betydligt mycket mer egentid. En del av denna tiden har jag spenderat på att läsa böcker, något som jag vet att jag gillar, men som det ändå inte blivit mycket av senaste åren. Jag tror böcker håller hjärnan i trim, eller åtminstone gör att hjärnan inte trubbas av lika snabbt med åren. Just nu läser jag flera böcker samtidigt, men en som jag avslutat nyligen är boken Ansiktet, skriven av Dean R Koontz. Med sina 613 sidor kan det vara en ganska maffig historia att plöja igenom om man inte gillar att läsa, men för mig var det åtminstone väl värt mödan.

Ethan Truman, tidigare polis, arbetar som säkerhetschef hos världens mest uppburne skådespelare Channing Manheim, även kallad Ansiktet. Flera paket har på sistone skickats till det manheimska residenset, med ett minst sagt magstarkt innehåll och tillhörande kryptiska meddelanden/hot. Ethan har en känsla av att dessa bör tas på större allvar än mycket annat som skickas till Ansiktet och försöker därför dagligen att förstå innebörden av försändelserna, utan framgång. Vid sista leveransen görs det dock ett misstag av avsändaren och Ethan har en ledtråd att gå på.

Ledtråden leder så småningom till Corky Laputa, en karaktär utstuderat grym och dödligt farlig för alla i sin omgivning. För Corky går varken familj, vänner eller barn säkra för det högre syftet, att sprida kaos över hela världen. Till trots för sin galenskap är han inte dum och Ethan behöver därför all hjälp han kan få i kampen mot denna personifierade ondska. Med viss hjälp från tidigare kollegor och en hel del oväntad och oförklarlig hjälp från en skyddsängel, så finns det en chans att Corkys geniala planer kan gå i stöpet, samtidigt som Ethan möjligtvis kommer undan med livet i behåll.

Hemma i den palatsliknande borg som är Ansiktets och Ethans hem finns en stab av säkerhetsmän, en galen fransk kökschef och hans kockar, trädgårdsmästare, en barsk husföreståndarinna och hennes tjänstefolk. Här finns också den tioårige sonen Aelfric, som skyddas hermetiskt mot omvärlden. Han är en ensam och annorlunda liten pojke som till vardags roar sig med att läsa böcker, helt enkelt för att han tycker om att känna till saker som ingen annan gör. Trots sin ringa ålder ser han rakt igenom den pseudovärld fadern lever i. Mamma Supermodell, som Aelfric förstått tillbringat en kortare tid på psyket, har han inte träffat på över ett år. Denne skarpsinnige “Fric” får en huvudroll i det kommande dramat.

Som så många gånger förr lyckas Dean Koontz blanda science fiction med ett spännande kriminaldrama, utan att det blir löjligt. Kapitlen är skrivna utifrån de olika huvudpersonernas perspektiv, vilket gör historien mindre långrandig och håller skrivsättet varierat. När man upplever händelserna från Aelfrics perspektiv med kortare meningsbyggnad och ett barnsligt tänk, kan man ibland inte låta bli att le till trots för allvaret i situationerna. Bortsett från att man måste dra på smilbanden några gånger mellan pärmarna så är det spänning man får utav att läsa den här boken. Till skillnad från flera andra böcker med Koontz så var jag inte trollbunden sida efter sida, utan första tredjedelen av boken var merparten av kapitlen lite långrandiga. Lite som att han ville förklara vad som hänt, vilka personligheterna är och vart dramat kommer utspela sig, innan själva historien kunde börja. Som sagt är dock boken väldigt läsvärd tack vare de två andra tredjedelarna, så betyget blir ett VG.

Boken finns att köpa hos bland andra Bokus och Adlibris.

De senaste veckorna när jag spenderat mina dagar ensam i Sydkorea så har jag haft möjlighet att fundera en hel del och jag har kommit till en del insikter. Förvisso har jag väl alltid varit medveten om det, men jag har kommit till insikten att jag tjänar alldeles för bra för att ha dåligt med pengar kvar på kontot i slutet av månaden. Anledningen till att jag har dåligt med pengar är att jag spelar åt helvete för mycket. Då menar jag inte på casinon eller slotsmaskiner på den lokala puben, utan på sportspel online. Respekten för pengar miste jag för längesedan och det är inte alls ovanligt att jag satsar allt från en tusenlapp upp till tiotusentals kronor på till exempel en vanlig tennismatch. Minns inte exakta summan, men över 35,000 SEK vill jag minnas att jag satsat på en enda match. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra.

Så vad gjorde jag då i och med denna insikt? Jo, jag kontaktade samtliga 16 spelbolag jag trodde jag öppnat konto med under åren, fick fick tag i alla mina inloggningsuppgifter, uppdaterade mina personliga detaljer och satte sen en insättningsgräns på vart och ett av alla kontona, där max jag kan spela bort blev tusen kronor om dagen. Till sist stängde jag ner alla konton utom de två jag vill/ska använda mest. Så med tanke på att jag förlorar 95% av alla mina pengar när jag steamar (är upprörd), så är det här ett lysande upplägg. Jag ser fram emot att få bibehålla min höga livskvalitet 30 dagar i månaden och 365 dagar om året!

Så vad menar jag med bilden här ovan? Jo, den visar bara hur första “veckan” av min nya pokerkassa gått. Hade jag varit dig hade jag nu frågat hur i helvete jag kan stoltsera med att stänga ner spelkonton och göra förändringar, samtidigt som jag öppnar en ny pokerkassa? Svaret på det är att sport och poker är två helt olika saker. De är båda skicklighetsspel, men två helt olika saker. Liksom trisslotter och casino och bingolotto. Pokern kan jag hantera. Faktum är att jag endast hade pokern som inkomst under 5 månader förra året, på eget initiativ. Det kommer inte ens bli i närheten av så mycket spelande som då, men tanken är att först bygga kassa till $5000 och därefter ta ut nettovinster varje söndag för att investera i riskabla fonder/aktier. Det var länge sen jag spelade, men det kan nog vara roligare att spela när man spelar för en extra morot och inte för överlevnad? Hur som haver så är jag upp $98.61 efter de första fyra dagarna. Med inspelad rakeback så är jag i teorin upp ytterligare $153.42, men det redovisar vi nästa vecka eftersom dessa utbetalningarna dimper in på kontot under fredagar.

Till sist så vill jag poängtera att jag inte ser några fel i att vara spelberoende. Jag är spelberoende och trivs ganska bra med tillvaron. Typ som att vara beroende av snus, fast annorlunda. Måste jag klara mig utan, så gör jag det. Därför skiljer jag på orden spelberoende och spelmissbrukare. Deal with it..

Det är inte på något vis den första gången jag kladdar ner lite information på min alldeles egna domän. Eller min alldeles egna blogg som det kommit att bli. Inte alls för att jag tycker om att du läser vad jag sysslar med, men för att jag tycker om att skriva av mig lite. Om du bor i närheten av mitt samhälle, så är det snarare ett stort minus att du läser det här. Om du inte bor i närheten av mitt samhälle och vet vem jag är, så tycker jag däremot bara det är trevligt att du är här och tittar in. Jag inser att om det finns ett problem i den här ekvationen så ligger det med största sannolikhet i min egen hjärna, så ingen idé att påpeka det! Det händer mycket i min hjärna nämligen..

Så vad händer då? Tjaaooo.. Inte alltför mycket just nu. Är mer eller mindre på autopilot eftersom jag jobbar 60 timmar i veckan nere i Sydkorea. Jag föredrar att vara hemma, men jag kan inte klaga på mina förhållanden varken när det gäller vardagen här eller vad jag får ut av jobbandet i sig (läs: pengar och plustimmar). Hur kan man klaga när du har en egen korean som lyfter stegen åt dig på jobbet och senare betalar 15kr för ölen på uteserveringen? Möjligtvis kan jag klaga på att det finns fler koreaner här än kompisar och familjemedlemmar, men fram tills nu har åtminstone kompisar och familj funnits kvar när det är dags att bege sig hem igen. Det är jag väldigt tacksam för.. Nu när jag ska hem nästa gång ska jag förvisso dra raka vägen till tennisveckan i Båstad, för att några dagar senare dra till Ibiza under 10 dagar – innan det är dags för Sydkorea igen. Kommer umgås med en hel del med några vänner under den tiden, men resten av bekantskapskretsen hoppas jag finns kvar även under sensommaren.

Annars försöker jag vara så produktiv jag kan under kvällarna. Jag är i kontakt med bolagsverket för att starta upp min egna enskilda firma, jag läser så mycket jag hinner och jag arbetar på sedan tidigare igångkörda internetprojekt. Som jag hintat om med bilderna ovan har jag också registrerat mig för ett nytt test med Mensa inom kort. Sist jag skulle göra det för några år sedan möttes jag av en lapp som talade om att provet blivit inställt, vilket inte var så populärt efter en hel del mil på vägen.

Jag saknar gemenskapen med folk som betyder något som vanligt när jag är utomlands, men mår förutom det väldigt bra! Tror lite rutin i vardagen kombinerat med betydligt mycket bättre kost än där hemma gör underverk. Återstår att se om jag grejar de där 100 armhävningarna jag har tänkt att klara i början av juni.. Programmet som de lagt upp på One Hundred Pushups verkar faktiskt inte helt omöjligt?